Filmamasoners skribent i Sverige, Lena Ostermann, fick möjlighet till en intervju med den norska, Stockholmsbaserade regissören Mette Aakerholm Gardell som i år släppte sin nya dokumentärfilm Ingen Man i Sikte (2012). Filmen handlar om tre generationer av lesbiska kvinnor och ställer regissörens egna situation i processen att bilda en traditionell familj som lesbisk i centrum.
När vi möts vid Bio Victoria i Stockholm har Mette med sin dotter Norma och undrar om vi inte kunde ta intervjun vid lekparken på Nytorget? Visst kan vi det, och med en kopp kaffe i handen och en nöjd dotter i gungorna blir det ett trevligt samtal om filmen och dess bakgrund.
Filmamasoner: Hur kom du på idén till filmen?
M: Det fanns egentligen tre anledningar. Den första var att jag var på Lesbos med ett gäng, och så hade vi tvekat så väldigt inför att dra till Lesbos. Vi hade en massa fördomar mot Lesbos – dit kan väl inte vi dra, liksom, där är det väl bara festande flator och gamla feminister. Och det stämde, men det var det som var fantastiskt roligt! Vi kom i kontakt med en historia, den lesbiska vaggan. Då träffade jag det gamla paret i filmen och började att reflektera över att den första öppna generationen av lesbiska snart är på väg till att dö, och att de bär på en historia och en erfarenhet som kanske kommer att bli glömt snart. Det var den ena anledningen.
Den andra var att jag tycker att i den offentliga debatten om jämdställdhet så är det egentligen aldrig någon som frågar: ”Vad är det som sker när det inte är en man i bilden? Vad är det som händer då? Hur hittar man sina roller, och vad handlar det om då?“ Och då ville jag forska lite om det. Jag kom mycket in i det där med makt och rollfördelning.
Och så var det min egna personliga historia som började att tränga sig på. Jag hade absolut inte tänkt att ha med vår egen historia, men jag stod ju inför dessa frågor själv. I mitt sökande efter hur man skulle forma den här familjen så kände jag plötsligt väldigt mycket skam, och så tänkte jag ”Varför kan jag, som är så resursstark, känna skam över hur alla andra såg på det?” Så började vi så smått med att filma vår egen historia, men vi visste ju inte hur det skulle gå.
F: Hur gick det då, både bakom och framför kameran?
M: Alltså, en historia eller en film kommer till på vägen, tänker jag. En film hittar sin egen form. Och när man jobbar med dessa frågor, när man jobbar med dokumentärfilm och hela tiden med verkliga människor framför kameran, så måste man ju kunna sätta sig själv framför kameran och hitta sin egen process där. Så det var min tanke och mitt önskemål och så gick det ju som det gick. Man är så inne i filmen själv att man glömmer bort kameran i stunden. Men det är ju klart att det var några gånger där det inte var helt naturligt att ta upp kameran. Men jag känner ändå att jag klarade att fånga de viktigaste ögonblicken.
F: Nu har du berättat ganska mycket om hur filmen kom till, och att du hittade det gamla paret på Lesbos. Men hur träffade du Martine?
M: Henne har jag faktiskt känt i många år. Och det är en ganska viktig poäng av att vara lesbisk. När man kommer ut så blir man en del av miljön, och då möter man kvinnor tvärs över generationerna, helt naturligt. Så jag kände Martine från förr, men jag visste inte att hon stod inför de här frågorna om identitet och könstillhörighet. Det kom senare. Så Martine handlade mest om en intuition, och det visade sig ju att hon passade in.
F: Hur fick du fram din egen berättarröst?
M: Det var härligt att gå mot alla trender och göra en film med en voice-over. Texten lirkade sig fram under vägen, och så klippte vi lite efter mitt manus, och så skrev jag vidare. Och så jobbade jag med en manuskonsulent, vi satt i långa stunder och pratade egentligen mest om livet och döden och kärleken och så blev det en text så småningom. Jag är ju van med att skriva lite, så det handlade egentligen mest om att tillåta sig själv att vara ärlig och poetisk. Men det är vanskligt med voice-over, man ska ju vara ganska konkret och inte för flummig. Men jag känner att det passar filmen bäst så som det är idag. Egentligen skulle jag ju göra en helt rent observerande film, men det var härligt att gå emot det.
Med tanke på berättarståndpunkt så märker jag att det upprepar sig, jag har ju gjort väldigt mycket film om män tidigare. Den sista filmen jag gjorde handlade om en ung man som fick barn ensam. Det tog ganska lång tid för mig att verkligen göra något om kvinnor, men när det först kom igång då ville jag ju göra mycket. Men det var också skrämmande för att det låg så nära mitt eget liv.
F: Var det överhuvudtaget några män involverade i projektet, bortsett från Normas biologiska far?
M: Ja, det var det. Jag har egentligen inte varit så upptagen av detta, det har inte varit så viktigt. Men i slutet var det en klippare och vi har haft några hjälpare under vägen. När jag jobbar så märker jag att jag ofta väljer kvinnor. Jag känner att jag har funnit en slags balans i det. På en tidspunkt var jag väldigt inne på att ta in denna svåger som är far till Norma och göra något med det, men nej. Det var härligt att kunna göra en film helt utan män framför kameran. Jag är inte säker om det finns annars.
F: Det är ju en väldigt positiv och livsbejakande film, men fanns det stunder där du ville framhäva det svåra, det negativa, problemen i ett förhållande?
M: Jo, jag ville nog gärna ha gjort det också, jag tänkte länge på det. Men det kanske är för tidigt för denna berättelse. Man kan ju bara göra det där man själv är, men är man där så måste världen också vara mottaglig för detta. Jag ville ju egentligen visa mycket mer av det problematiska. Jag tycker att det är intressant, så jag kommer att fortsätta med denna typ av problemställning. Genusperspektiv, identitet, utanförskap och grupptillhörighet har jag ju jobbat mycket med tidigare. Det finns många aspekter i det i förhållande till kvinnor och lesbiska, och jag tycker att det annars har gjorts så lite om det. Det har ju bara forskats lite om kvinnor, och ännu mindre om lesbiska.
F: Hade filmen någon slags terapeutisk funktion?
M: Som dokumentärfilmskapare sätter man ofta igång processer hos andra människor, eller man kommer in i ganska tunga processer i människors liv. Man ska fånga det, och ibland måste man nästan gå över några gränser och det kan inemellan kännas lite grann som ett övergrepp. Men man har liksom inte något hantverk eller någon apparat som hjälper en, som tar både karaktären och en själv genom dessa processer som är ganska heavy. Så jag började faktiskt att utbilda mig till terapeut för att ta ansvar, för att lära mig mer och för att få in ett verktyg till hjälp. Så på många sätt har den terapeutiska utbildningen gjort väldigt mycket för den här filmen. Det är några av de värden som jag hittar i det terapeutiska arbetet som jag känner att jag har fått fram i filmen.
F: Det är kanske också därför filmen inte känns så uppenbarligen pedagogisk. Den är däremot väldigt positiv och framförallt universell när det gäller frågor om att hitta sin plats i ett parförhållande, oavsett sexuell läggning eller om man kommer från olika kulturer eller olika klassbakgrund.
M: Det är det jag önskar. Det handlar ju mycket om identitet, om vem jag är nu i förhållande till den jag var när jag växte upp. Man måste ju berätta något som berör andra, där andra kan känna igen sig. Det är då filmen håller även i längden.
F: Har du någon filmskapare eller några filmer som har haft ett inflytande på filmen, eller på ditt sätt att vara regissör på?
M: Jag är så dålig på att referera till andra. Men jag låter mig mycket inspireras av foto, stillfoto. En viktig källa är den norska 20-talsfotografen Marie Høeg, och inte minst Annie Leibovitz. Hon och hennes partner Susan Sontag och hennes texter har haft stort inflytande, framförallt med fotoböckerna Women och A Photographer’s Life.
F: Och så vill jag tacka så mycket för intervjun och avsluta med en sista fråga: vad är ditt bästa minne från arbetet med filmen?
M: Mitt bästa minne… det måste jag ju säga var graviditetstesten, när den blev positiv. Det var helt sprött. Jag trodde ju inte att jag skulle vara så heldig.
Missa inte att Ingen Man i Sikte (2012) visas på SVT2 idag och de närmaste dagarna med följande sändningstider:
SVT2 tors 12 apr kl 20.00
SVT2 fre 13 apr kl 15.50
SVT2 lör 14 apr kl 13.45
SVT2 sön 15 apr kl 23.25
1 Kommentar