Det här året har flera intressanta, vackra och vissa rentav underbara dokumentärfilmer dykt upp på festivaler och bio som har gemensamt att de kretsar kring minnen och processerna omkring dem. Sarah Polleys Stories We Tell, som har premiär på svenska biografer i slutet av juni, är ett fantastisk exempel, men under Kortfilmfestivalen i Grimstad visades flera andra som vi framöver vill presentera i en liten artikelserie. Först ut är Charlotte Røhder Tvedts Rekonstruksjon av en familie från 2012.
Rekonstruksjon av en familie är en intervjufilm utan talking heads, kanske närmare en radiodokumentär i sitt ursprung än en dokumentär för biograferna. Alla fyra medlemmar i en familj, far, mor, son och dotter, återberättar hur de själva minns föräldrarnas skilsmässa. Vad det var som utlöste den, hur de upplevde tiden som ledde till krisen, hur de påverkades. Det är intensiva, djupt personliga berättelser som ändå känns allmängiltiga. Även om mina egna föräldrar inte är skilda så känner jag igen vissa delar av konflikten ifrån mina tonårsår, och andra delar ifrån min egen relation nu – på gott och ont. Det blir på så sätt en film om hur vi skapar våra livs historier, om hur vi tillskriver mening till olika händelser och om hur vi ordnar vårt minne.
Vi börjar i en intervjusituation där mikrofonen blir vänd mot oss, och en röst, regissörens, försäkrar oss att alla kommer att intervjuas. Åskådaren inkluderas visuellt och dras med in i konflikten. Det som sedan utmärker filmen är att Charlotte Røhder Tvedt enbart använder amatörer för att gestalta familjen. Vi ser aldrig personerna bakom rösterna, utan enbart platshållare i deras ställe. Kameran följer elegant svepande med en äldre man som åker rullskidor, och en medelålders kvinna som cyklar genom en vilken som helst medelklassvillaförort i en vilken som helst mellanstor stad. Som en parallel till familjemedlemmarnas respektive förhållningssätt under skilsmässan är det föräldrarna som framställs som aktiva, i ständig rörelse, medan de – numera vuxna – barnen (framförallt dottern) först och främst syns som statiska, sittandes, väntandes.
Filmens och berättelsens knytpunkt ligger vid ett avsked på tågstationen. Oavhängig av varandra definerar alla inblandade det som händer på stationen och kvällen innan som avgörande för skilsmässan. Så blir ett stort antal tagningar från vardagliga, till synes kaosartade, situationer på en tågstation en naturlig motvikt mot porträttbilderna med de enskilda protagonisterna. De in- och utrullande tågen och de avskedstagande familjerna ger en speciell rytm till dokumentären och förstärker känslan av allmängiltighet.
Jag kommer på mig under filmvisningen hur jag flera gånger skrattar till över naiviteten i pappans tro att hans fru borde förstå att hans jobb och hedersuppdrag i olika kommittéer är viktigare än en middag med familjen. Eller över barnsligheten i hans envishet om att han inte ska behöva be om ursäkt för att han kom hem senare än lovat. Som om det handlade om ett krig han behöver vinna, och inte ett liv tillsammans med den han älskar mest. När jag iaktar vem som reagerar på vad under visningen märker jag att en större del av kvinnorna i publiken reagerar på samma saker som jag – och männen på andra. Jag vill gärna se det som ett tecken att Charlotte Røhder Tvedt har satt fingret på, om inte universella, så ändå igenkännbara situationer som män och kvinnor genom sin respektive socialisering reagerar olika på. Även sonen i familjen uttrycker till exempel stor förståelse för nödvändigheten i att hans far behöver stanna kvar länge på jobbet, medan han inte visar någon insikt i orsaken till hans mors frustration.
Allmängiltigheten som regissören har täljt fram ur de personliga berättelserna, tillsammans med det faktum att alla fyra ståndpunkter får ta ungefär lika stor plats, att ingens position blir överhängande, leder till att jag som åskådare kan vidga min förståelse för hur annorlunda två människor kan uppleva samma situation. Jag hoppas att jag genom att se och reflektera över filmen har blivit lite mer tolerant, och kanske även bättre på att hantera konflikter i mitt eget liv. Och om det är så, så tycker jag att det här är en viktig film som alla borde se. Gör det nu här på NRK!
