Ni vet, Bechdel-testet. Två kvinnor pratar med varandra i mer än en minut om något annat än män. Testet som under den senare tiden har blivit allt mer symbol för hur feministisk en film är. Det är ett blint test, som ser inte till en enskild films innehåll utöver ovannämnda frågeställning. Ett exempel där Bechdel-testet slår negativ är Eva Sørhaugs film 90 minuter som visades under Stockholm Filmfestival. En film av en kvinnlig regissör, med avsikt att dra bort täcket som ligger över ett aggressivt och nedslående kvinnohat och -förakt som annars göms bakom den skandinaviska medelklassens vitmålade lägenhetsdörrar.
Premissen är enkel: vi följer tre olika män, i varvade sekvenser, under de sista 90 minuterna i deras respektive liv. Från första minuten ligger en märklig stämning som en nedtryckande slöja över filmen. Det är obehagligt. Man känner att någonting otäckt ligger i luften. Något kommer att ske och det kommer inte att vara bra. Samma känsla, samma genre som Joachim Triers Oslo 31 augusti.
90 minuter är en nedslående film. I sin ensidiga beskrivning av karaktärerna – alla, inte endast de manliga – känns filmen otroligt negativ. Här finns inga argument, inga nyanser, inga förklaringar. De första 2 sekvenserna tillåter oss att känna en slags förtvivlan och uppgivenhet inför världen tillsammans med de 2 förövarna, men det som i helhetsbilden tar överhand är sekvens tre, som med sin misogynie genomsyrar resten av filmen totalt. Ingen medkänsla. Endast hat och meningslöst våld. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med den här filmen, den här upplevelsen. Jag vill egentligen inte rekommendera den, men även det tar emot. Jag blev genomskakad av filmen, men vet inte huruvida det var en bra sak.
Ur ett feministiskt och jämställdhetsperspektiv ger 90 minuter en märklig, unken eftersmak. Genom att välja tre män i olika åldrar ur samma samhällsskikt skiftar de skildrade situationerna från enskilda öden till ett generellt tillstånd, en – om än fiktional, så ändå påstådd – sanning. Istället för en djupare analys av ett faktiskt samhällsproblem får vi en generalisering som häller vatten på de kvarnar som påstår att feminismen går ut på manshat och att feminister tror att alla män är mördare och våldtäktsmän. Jag är övertygat om att det blir kontraproduktivt, och att det inte är detta som Eva Sørhaug ville skildra. Vilka är dessa tre män? Har de något med varandra att göra utöver att de dör under våldsamma och onaturliga omständigheter? Varför just dessa tre? Filmens koncept tror jag blir till sin egen fälla. Det är i och för sig en intressant approach att försöka avbilda en och en halv timme av tre människors liv. Däremot tillåts inga tillbakablickar, bredare porträttering av protagonisterna eller förklaringar. Kameran förblir en tyst åskådare och utan kommentar eller berättarröst fungerar den endast som “objektiv” och därmed i mina ögon värdelös vittne.
Filmen verkar vilja vara tydligt samhällskritisk, men den gräver för lite för att uppnå det målet. Bilderna stannar vid den glansiga, välinredda och finfriserade ytan och lämnar oss utanför, som de voyörer vi är. Som när vi läser i aftonbladet eller expressen om det senaste mordet och senaste skjutningen och ju närmare de involverade verkar vara vår egen klass, vår egen närvaro i samhället, desto större kick får vi av att vi minnsan är normala och har det bra. 90 minuter engagerar mig som åskådare på precis samma sätt. Tyvärr. Det är ett viktigt tema som tas upp, och Eva Sørhaug lyckas med att skaka åskådaren och förhoppningsvis sparka igång en diskussion.
90 minuter finns att köpa på DVD/Blu-ray i Norge.
