Lost in translation för fullvuxna är kanske det bästa sättet att beskriva den här filmen. Ni vet hur man är ensam i en ny stad, inte behärskar språket, inte hittar, sover dåligt och är helt utlämnad åt främlingars välvilja. Men här är det naturligtvis varmare än i Tokyo och biltrafiken ligger som en bombmatta över ljudspåret – dygnet runt – filmen igenom.
Och innan jag fortsätter så måste jag först avslöja att jag är helt olämplig för att bedöma den här filmen. Det är som att låta exportrådet recensera Milleniumtriologin. Jag har rest, arbetat, gift mig, studerat och haft seriösa tankar på att bosätta mig i Kairo, yani, jag älskar Kairo. Ruba Nadda älskar Kairo. Vem älskar inte Kairo? Vilket betyder att jag inte har något som helst filter när jag ser den här filmen. Ha det i åtanke när du läser vidare.
Handlingen då? Ja, Juliette (Patricia Clarkson), kommer till Kairo för att semestra med sin UD make. Men han blir fördröjd av oroligheter i Gaza och Juliette får fördriva tiden med hans vän Tareq (Alexander Siddig). Tycke uppstår.
Cairo Time (2009) bjuder på ett bedårande vackert foto och en mycket romantisk bild av staden. Det skall sägas att allt det här utspelades långt innan händelserna våren 2011 (filmen är från 2009). På den tiden då Mubaraks polisstat fortfarande höll stadens invånare i ett järngrepp. Lugnt på ytan alltså. Ibland är Cairo Time snudd på lik en turistfilm. Nilen, Khan el Khalili och de ständigt närvarande pyramiderna i bakgrunden. Jag tänker på er som inte varit där nu. Ni kanske kommer tycka det är tjatigt. Jag gillar det.
Nadda rör aldrig vid de politiska frågorna annat än kort den om kvinnors utsatthet på Kairos gator.
En fråga som också de egyptiska kvinnorna äntligen på allvar fick möjlighet att ta upp efter Mubaraks fall. I scenen ger sig Juliette ut på stan själv, blir förföljd av män och tar sin tillflykt till en skobutik.
Precis som Sofia Coppolas Lost in Translation så har Nadda en observationsförmåga för detaljer som skapar igenkänning. Bröllop, feluccabåtar och hårnålsförsäljerskor. Hur Juliette tvingas ta rygg på en kvinna med spädbarn för att komma över den femfiliga vägen (även mitt värdigaste ögonblick i Kairo) och att alla karaktärer har de obligatoriska svettfläckarna under armarna! Men det bästa med filmen är ändå dess trovärdiga kärlekshistoria. Den mellan vuxna människor.
Den här typen av filmer överraskar alltid när det gäller rollistan. Här ser vi bland annat Elena Anaya (Sex och Lucia) och Amina Annabi, ni vet den franska sångerskan som förlorade mot Carola i Eurovision Song Contest 91. Och sedan är det kul att se Alexander Siddig i en av huvudrollerna. Han har tidigare spelat i filmer som Syriana och Miral och jag gillar verkligen honom. Regissören Ruba Nadda är en kanadensisk regissör med palestinsk/syriska rötter som har gjort sammanlagt 16 filmer.
Källa: Hyrfilm
