Här är en genretrogen film noir av en regissör som kan klockan. För Lupino vet precis hur lång tid det tar att berätta detta täta bilburna kammardrama. På föredömliga 60 minuter tar hon oss med på en gastkramande resa från den amerikanska öknen till den mexikanska kusten.
Jag har som sagt var alltid ansett att man skall ha något vansinnigt angeläget att berätta om man tar mer än 90 minuter av publikens tid i anspråk. Därför vill jag ge Lupino en särskild eloge för att ha gjort en föredömligt kort långfilm. Den klockas till en timme för att det är precis vad som krävs för att berätta detta lilla förtätade drama. Varken mer eller mindre.
I Hitch-Hiker ger sig två goda vänner, Roy och Gilbert, iväg på en efterlängtad fisketur. Men deras fridfulla resa tar en dramatisk vändning när de råkar plocka upp en liftare som visar sig vara en eftersökt rånmördare: Emmet Mayers. En lång, gastkramande bilresa genom ett ödsligt ingenmansland tar sin början. Kommer de att överleva?
Det är i själva dynamiken mellan de tre skådespelarna som dramat utspelar sig. Spänningen dem emellan och det ständiga hotet om våld. Och det är Emmet Mayers finger på avtryckaren som driver både bilen och filmen framåt.
En mycket banal iakttagelse i sammanhanget men som ändå är helt omöjlig att frigöra sig ifrån är att skurken Mayers spelas av författaren Björn Ranelid. Skådespelaren William Tallman är nämligen skrämmande lik både vad gäller frisyr och ansiktsdrag. Så var det sagt. Så, nu kan vi gå vidare.Den mest relevanta frågan här är väl antagligen: Men var är brudarna? Ja, detta är väl ett ganska tydligt exempel på att en kvinnlig regissör inte på något sätt är en garanti för komplexa kvinnoroller. Kvinnorollerna i den här filmen är reducerade till totalt tre stycken. Men de är så menlösa att det är ett slöseri med dyrbar celluloid. För det första saknar de helt repliker. Vilket i och för sig kan ha att göra med att de antingen är döda, saknar vitala kroppsdelar eller bara finns i fantasin. Och då har Lupino ändå skrivit filmens manus.
Med det sagt så är denna film trots allt helt unik i det att den A) har flera mexikanska karaktärer som B) talar spanska och som C) är intelligenta, goda och handelskraftiga! Detta i en tid då mexikaner på amerikansk film reducerades till lata fyllbultar eller svettiga banditer. Här är det till och med den mexikanske polismästaren som löser brottet och framträder som filmens verklige hjälte. Och att spansk dialog växlas med engelska är ju fortfarande något relativt ovanligt på film.
Hitch-Hiker är resultatet av en tid då Hollywood fullkomligen sprutade ur sig filmer för att möta den enorma efterfrågan från biopubliken. Man förstår att den varit billig och enkel att spela in. Men den är snygg, välavvägd, effektivt berättad och bitvis gastkramande. The End.
Brittiska Ida Lupino (1918 – 1995) regisserade 5 långfilmer (7 enligt imdb, 3 skall hon aldrig fått credit för) och gick sedan över till att regissera tv-serier. Hon arbetade även som skådespelerska.
Källa: Hitch-Hiker (Bankrånaren på svenska) är den mest tillgängliga Lupinofilmen.
Se den gratis på den fantastiska sajten Internet Archive: http://archive.org/details/IdaLupinostheHitch-hiker1953
Här en mycket bra artikel om hennes karriär: http://sensesofcinema.com/2009/great-directors/ida-lupino/
Wanda Bendjelloul er journalist, TV-produsent, filmskaper og cineast. Hun er Filmamasoners gjesteskribent i Sverige og driver bloggen Feministisk Filmfasta.
