Att kvinnor i fiktionens värld ofta är idealiserade, alltså framställda som ouppnåeliga, omänskliga drömbilder, kommer väl knappast som en nyhet för någon. Medan manliga karaktärer får vara komplexa och problematiska, ska de kvinnliga följa en bestämd mall för perfekt kvinnlighet; gör de inte det är de onda eller dåliga, och bör helst straffas på något sätt. Bilden av vad som utgör en perfekt kvinna har varierat genom mänsklighetens historia, men idag utgår den ofta från den traditionella kvinnorollen: en vacker och omhändertagande gestalt som beundrar och backar upp de manliga karaktärerna utan att hävda sig själv för mycket.
En populär typ av berättelse som bygger på det här fenomenet är den om ett manligt geni som skapar sin egen drömkvinna. Redan i antikens Rom skrev Ovidius om Pygmalion, en skulptör som, efter att ha förfärats över mänskliga kvinnors skamlöshet, skulpterar en egen kvinna av elfenben. Historien slutar med att statyn väcks till liv av gudinnan Venus så att Pygmalion kan gifta sig med den.
I dag förknippas fenomenet kanske framförallt med science-fiction-filmer, till exempel The Stepford Wives (1975), där en förening av män byter ut alla kvinnor i staden Stepford mot undergivna robot-hemmafruar.
Ex Machina och kvinnliga AIs
En ännu mer modern (eller postmodern) tolkning av temat återfinns i Alex Garlands sci-fi-thriller Ex-Machina från 2015. Där används begreppet AI, artificiell intelligens, som beskriver maskiner som inte bara kan utföra automatiska handlingar, eller simulera en konversation, utan som har ett eget medvetande, och kanske även egna känslor, tankar och motivationer. Modern science fiction fullkomligt myllrar av dem; några framstående exempel är replikanterna i Ridley Scotts Blade Runner från 1982, Arnold Schwarzenegger i Terminator-filmerna (1984-2015) och och HAL 9000 i 2001: Ett rymdäventyr (1968).
I Ex-Machina får vi följa Caleb, en ung kodare och anställd vid världens största internetföretag. Han vinner en tävling där priset är att spendera en vecka med företagets VD, Nathan, på hans enorma egendom. Caleb anländer till ett halvt underjordiskt forskningslabb där Nathan ruvar på ett hemligt projekt: en humanoid, kvinnlig AI vid namn Ava. Det visar sig att Caleb blivit inbjuden som försökskanin- han ska, genom att konversera med Ava, försöka avgöra om hennes intelligens, känslor och reaktioner är äkta, eller bara simulerade. Saker blir givetvis mer komplicerade, inte minst när Caleb utvecklar romantiska känslor för Ava, och börjar ifrågasätta huruvida Nathans metoder verkligen är helt etiska (spoiler alert: det är de inte).
Till en början verkar Ex Machina som en ganska typisk historia om en vanlig, sympatisk kille som måste rädda en vacker kvinna i nöd, i utbyte mot hennes kärlek. Caleb presenteras som filmens protagonist, och genom hans ögon ser vi Ava som ett vackert och mystiskt offer, fångad i Nathans maktfantasi. Caleb själv framställs som både ärlig och intelligent, om än något godtrogen- en perfekt vaniljig kontrast till den narcissistiska alfahanne-typen Nathan.
Att Nathan inte är någon trevlig person är tydligt redan tidigt i filmen, och när det avslöjas att han behandlat både Ava och de modeller som föregått henne med brutal hänsynslöshet är det nog ingen i publiken som blir förvånad. Enligt alla kända konventioner borde det nu vara upp till Caleb, den snälla killen, att befria Ava från hennes onde skapare, och ta henne med sig till den vanliga världen, där de kan leva tillsammans. Istället händer något betydligt mer intressant: Ava dödar Nathan med hjälp av Kyoko, en annan kvinnlig AI som levt som Nathans tjänare och sexleksak. Hon går till rummet där resterna av tidigare prototyper förvaras, iklär sig deras hud tills hon ser ut som en vanlig människa, och lämnar sen Caleb åt sitt öde, inlåst i anläggningens kontrollrum.
AIs i film
Porträtt av AIs på film faller oftast någonstans på ett spektrum: i ena änden framställs de som ett hot- illvilliga eller amoraliska varelser som planerar mänsklighetens undergång (som i Terminator och Matrix-trilogin), och i andra änden som förtryckta offer för människor som anser dem mindre värda. Många filmer, som t.ex. Blade Runner, faller någonstans i mitten- där behandlas AIs som utbytbara maskiner, och dödas om de bryter mot lagarna som reglerar deras existens. Samtidigt är de filmens antagonister, och vissa av dem är onekligen våldsamma och hotfulla.
Den offer/hot-dynamik som är närvarande i framställningen av AIs blir extra tydlig när det kommer till kvinnliga sådana. Både på film och genom historien har kvinnor, liksom AIs, representerat det främmande, eller “det Andra”, som män kan spegla sig i, och antingen utnyttjar eller fruktar (eller både och).
Ava är ett bra exempel på det här: hon lever instängd och plågad av sin skapare, men blir också hans undergång. Denna framställningen är som sagt inte begränsad till kvinnliga AIs, men i Ex Machina är det uppenbarligen inte någon slump att alla AIs är kvinnor och alla människor män.
Den manlige skaparen och den kvinnliga skapelsen
Den amerikanska vetenskapsteoretikern Donna Haraway skriver i sin essä “The Cyborg Manifesto” (1985) att det västerländska tankesättet domineras av en uppsättning dualismer, som genom historien använts för att förtrycka alla som ansätts tillhöra kategorin “de Andra”. Denna kategori innefattar kvinnor, rasifierade personer, arbetare och djur, för att nämna några. Bland de främsta dualismerna nämner Haraway manligt/kvinnligt, skapare/skapelse, fullständig/ofullständig, sanning/illusion och Gud/människa. Tillsammans används dessa motpoler för att kategorisera vissa varelser som högre stående, och andra som lägre stående. 
I sitt laboratorium har Nathan byggt upp ett slags mikropatriarkat, där dessa dualismer utgör grunden för hur han behandlar de kvinnliga karaktärerna. Han ser sig själv som Gud, i och med att han skapat dem, och i egenskap av enda man och människa tar han sig rätten att bestämma om de är fullvärdiga individer. Så fort någon av hans skapelser uttrycker hat mot honom eller kräver sin frihet bedömer han dem som misslyckade och avslutar deras liv. Eftersom han kan objektifiera dem både som kvinnor och som artificiella, icke-mänskliga varelser är det lättare för honom att utöva sin makt utan skuldkänslor.
Också publiken tar del i Nathan och Calebs bedömande av Ava. Hon är hela tiden observerbar, antingen genom glasväggarna i sin bur, eller någon av dess många övervakningskameror. Till och med hennes kropp är delvis genomskinlig, och hennes inre mekanismer blottade. Kameran sveper långsamt över henne då hon klär av eller på sig, väl medveten om betraktarens ögon.
Ava lever ett liv av total transparens, vilket tvingar henne att ta till mycket subtila metoder för att försvara sig själv.
Rollspel
När Caleb först möter Ava är hennes beteende vad man förväntar sig av en humanoid robot: hon talar och rör sig nästan som en människa, men det finns en hint av artificiell perfektion i hennes repliker, varje ord noggrant kalkylerat.
Konversationen avslutas med att Ava uttrycker sin glädje över att hon kommer träffa Caleb igen, och nästa gång de möts frågar hon om han vill vara hennes vän, och om han är singel. Frågan är hur mycket av Avas beteende som är äkta, och hur mycket som är ett skådespel för hennes tvåmannapublik.
Under Avas och Calebs andra möte orsakar Ava ett strömavbrott, som gör det omöjligt för Nathan att observera dem. Hon varnar Caleb för att lita på Nathan, och hela hennes uppträdande förändras. När strömmen sätts på igen slås man av att hon beter sig mindre mänskligt när hon vet att Nathan ser henne och Caleb interagera.
Varje scen Ava har tillsammans med någon av männen i filmen är en chans för henne att bevisa sin mänsklighet, eller manipulera dem för att säkra sin egen överlevnad. Hon vet att hon är beroende av Calebs hjälp för att ha en chans att ta sig ur sin fångenskap, så hon presenterar sig själv som ett oskyldigt offer, som dessutom är beredd att ge Caleb kärlek. Hon vill veta mer om honom, vill att han ska berätta om sin barndom och familj, vilket för honom är ett tecken på att hon är intresserad av honom. I efterhand framstår det mer som ett sätt för henne att vinna hans tillit.
Det är direkt livsviktigt för Ava att leva upp till Nathans och Calebs bild av vem hon ska vara, eftersom de håller hennes öde i sina händer. Hon måste vara tillräckligt mänsklig för att vara en lyckad AI och tillräckligt åtråvärt kvinnlig för att de ska vara intresserade av att hålla henne vid liv. Samtidigt vet vi som tittare vad Nathan gör med AIs som är alldeles för mänskliga, eller för nära att vara hans jämlikar. Hon måste spela både AI, människa och kvinna- vem Ava egentligen är får vi en glimt av först under filmens slutscener.
Förrädiska spegelbilder
En kan föreställa sig många praktiska anledningar till att bygga maskiner med artificiell intelligens; ofta är deras funktion att utföra slitsamt eller farligt arbete, som i Blade Runner, eller att kombinera teknologiskt avancerade uppgifter med förmågan att kommunicera med människor, som HAL 9000 i 2001: Ett rymdäventyr. I motsats till dessa funktionalistiska motiv verkar Nathans enda uttalade anledning att skapa en intelligent maskin vara att det är coolt.
Nathan: Over the next few days you’re going to be the human component in a Turing test.
Caleb: Holy shit!
Nathan: Yeah, that’s right, Caleb. You got it. Because if the test is passed, you are dead center of the greatest scientific event in the history of man.
Caleb: If you’ve created a conscious machine, it’s not the history of man. That’s the history of gods.
Han skapar Ava för att han kan, och för att han vill känna sig som Gud. I likhet med Gud kan han spegla sig i sin skapelse, utan att det finns något tvivel om vem av dem som är överlägsen.
Just spegelbilder är ett återkommande visuellt motiv i filmen; Nathans hus är byggt i glas och metall, och överallt möts karaktärerna av sina egna eller andras reflektioner. Ava, som är konstant omgiven av glasväggar, betraktas nästan alltid genom en kameralins eller en reflekterande yta. Under hennes och Calebs konversationer är de positionerade mittemot varandra på varsin sida av en glasbarriär, och ser inte bara den andra utan även sig själva. När Nathan ber honom att beskriva sitt första möte med Ava säger Caleb till och med att det var som att gå “through the looking glass”.
Att Caleb speglar sina egna begär i Ava är uppenbart, men även Ava utnyttjar Calebs blick för att betrakta sig själv. Han är trots allt den som ska avgöra om hon är tillräckligt mänsklig eller inte, och den första levande varelse hon träffat utöver Nathan. Deras interaktioner är ett sätt för henne att få sin egen existens bekräftad.
För både Nathan och Caleb blir spegeleffekten förblindande, och framförallt Calebs projicerade bild av Ava som en vän kvinna i nöd gör honom oförmögen att förstå hennes egentliga mål, och vad hon är beredd att göra för att uppnå det.
Befrielsen
I en av filmens sista scener, efter att Ava dödat Nathan och lämnat Caleb, ser vi henne stiga ut ur byggnaden där hon skapades, för första gången i sitt liv. Kontrasten mellan den högteknologiska, spartanska miljö Nathan konstruerat åt henne och den vildvuxna skog som möter henne utanför etablerades redan i filmens början, då Caleb anlände, men är särskilt slående när man inser att Ava aldrig varit i naturen förut. Det närmaste hon kommit är en inglasad atriumgård, där hon från sitt rum kunnat se ett par planterade träd och buskar.
I sin bok “Det andra könet” beskriver författaren och filosofen Simone de Beauvoir hur kvinnor i alla sociala sammanhang reduceras till objekt, vars identiteter definieras helt av de manliga subjekt som omger dem. Beauvoir poängterar att just naturen är en av de få platser där en kvinna kan vara fri att definiera sig själv och sin egen kropp, eftersom det inte finns någon där som kan betrakta eller bedöma henne.
När Ava klär på sig hud och kroppsdelar från Nathans tidigare skapelser gör hon anspråk på den mänskliga identitet som Nathan förvägrat henne, genom att bokstavligen konstruera sin egen bild av sig själv. Men även i denna scen är hon observerad av Caleb, som ser hennes spegelbild genom ett fönster. Det är först när hon lämnar den artificiella värld hon som icke-mänsklig varit begränsad till, och träder in i människans naturliga miljö, som hon kan vara ensam och fri från andras blickar.
Om Ava passerat Nathans och Calebs test, och vad som isåfall skulle hänt med henne, får vi aldrig veta. I slutändan är det Ava själv som bestämmer att hon är mänsklig och tar makten över sitt eget öde. Det sista vi ser av henne är en scen där hon går genom en stad och stannar vid ett övergångsställe. Efter att ha varit ett konstant blickfokus genom hela filmen smälter hon nu in perfekt i den skiftande folkmassan. Hon är inte längre bunden av andras definitioner av henne, och även kameran verkar ovillig att fånga Ava. Först filmas bara hennes skugga, sen hur hennes ansikte speglas i ett skyltfönster, där bilden av henne överlappas med andra och slutligen försvinner. Varken andra karaktärer eller publiken tillåts objektifiera henne längre; hon är äntligen sin egen människa, och hon är fri.
